Stress, press och diciplin
Usch, jag hatar att känna mig stressad och det är precis vad jag gör nu. Hur stressad som helst känner jag mig. Skulle bara vilja skrika och sova fram till den 15 juni! Men icke sa nicke, sten hårt jobb in i det sista och jag ska klara det. Jag vet att jag kommer göra det, jag både vill och kan, ne jag måste klara det! Jag får inte släppa allting nu när det är så nära, inte ge upp, tro på mig själv, kämpa så svetten rinner och blodsmak i munnen. Allting går om man bara vill, allt handlar om att ha rätt inställning. Det är just det jag har så in i helvetes svårt med, ursäkta att jag svär. Att ha rätt inställning, tro på mig själv och göra det jag ska och inte en massa annan skit. Jag behöver en spark i baken eller nästan en smäll på käften för att jag ska ta tag i allt jag har fram för mig. När jag känner mig stressad så känns allting dubbelt så svårt eller jag gör allting dubbelt så svårt, höjer kraven på mig själv och ökar pressen, spännings-huvudvärken kommer, gjag ör allting som jag inte borde göra, skjuter på allting och är helt odiciplinerad och så till slut går allt åt helvete. Okej allting går inte åt helvete, men det bara känns så, men det ordnar sig offtast. Jag vill ju bara vara lika bra som alla andra, känner mig helt värdelös och tänker att jag inte kan klara någonting. Men inerst inne vet jag att jag duger som jag är, jag är bra på mitt sätt och alla är olika, alla kan inte vara bra på allting. Att jag inte ska jämföra mig med andra, för att jag är den BÄSTA AMANDA ELSIE JULIA ERIKSSON I HELA JÄVLA VÄRLDEN!
